091027

visst är det underligt hur man på så kort tid kan ändra åsikt om saker och ting. drastiskt. innan var det bara jag. och jag trivdes jävligt bra med det. sen kom du och nu är det vi. jag har funderat en hel del angående det där med tvåsamhet den senaste tiden, och är det verkligen något att vara så förbannat rädd för? är det verligen en big deal, som man behöver göra en big deal av?

jag har blivit förälskad. i köpenhamn. mitt nu. min framtid? det tar vi då. don't worry, paris. jag ska inte svika oss.

090927

denna lediga dag har jag spenderat tillsammans med J, intills det att han skulle börja jobba. vi käkade frukost, shoppade runder lite och hade det allmänt mysigt. tills det att jag klantade till mig big time inne på åhlens city. jag har inte skämts så mycket på länge, och kommer inte att sätta min fot där på ett bra tag fram över...

vi strosade runder på damavdelningen uppe på övervåningen och kikade på allt smått och gott som gjorde så att det verkligen kliade i mina shoppingsugna fingrar - men icke! vuxenpoäng. tillslut nådde vi fram till änden av lokalen, där underkläderna var. men tro inte att min pinsamma historia har något med underkläder att göra (om det ändå vore så väl!). en av skyltdockorna fångade min blick, den var nämligen av större storlek än de andra "vanliga" superskinnysizezero-dockorna.

"haha vad fan är detta?! är detta ett desperat försök av modevärlden att ursäkta sig för alla de sura uppstötningar och minimala födointag de skapat hos alla boys n' girls som inte når upp till standarden för vad som anses vara snyggt? haha, den sämsta jävla moralpredikan jag stött på på länge! inte kan man ha en fet jävla skyltdocka, det ser ju helt sjukt ut!"

utbrast jag. och det blev tyst i lokalen. J tittade skamset på mig och gick därifrån... när jag helt ovetandes tittar upp, ser jag till min stora fasa en gigantisk skylt med bokstäverna P-L-U-S-S-I-Z-E. och mycket sant. alla som handlade där bar runt på en del extra kilon.

grattis emelie, du har nyss tagit första pris i osmidighet. helvete. 

090921

jag råkade stöta på ett par gamla bilder från the good old times när jag surfade runder på facebook. det är nämligen så att jag, för 12 år sedan, började första klass på bäckaskolan i viken. dessa bilder är camel gul värda. låt mig presentera min första klass!

Bäckaskolan -97

klass 1B

fine, denna bilden är mycket värdefull och väcker många minnen. men den slår inte följande bild... den föreställer min mamma, min bästa barndomsvän, mig själv och min bror. det fantastiska med denna bilden är inte spicegirls-tröjan, den löjligt stolta modern eller mina omistliga 90-talsflätor, utan helt enkelt den sistnämnde - min bror. det gick inte en dag utan att denna lilla krabat skulle klä ut sig (just den här gången är det någon slags robin hood-inspirerad look lillkillen har anammat, då vår pappa ett par dagar tidigare kommit hem från england och köpt med sig just en sådan hatt och en tillhörande pilbåge. var den tagit vägen vet jag då inte, antagligen hade den gått sönder i ett syskonbråk, och i det här fallet ersatts av en plastorm). och as the tip of the iceberg så är ju inte heller mammas dyra linnesjal att förglömma. är man tillräckligt jobbig kommer man undan med det mesta...

090911

jag vaknade i morse (läs: nyss) av goda nyheter. de godaste på länge! jag har nämligen blivit erbjuden ett rum vid drottningtorget i malmö - cykelavstånd till allt som är värt i denna underbara stad. rummet ligger i en fyra, jag delar med ett par några få år äldre än mig. bruden är den skönaste på länge, och det känns verkligen som att detta kommer att bli bra. underbart bra! (pojkvännen har jag inte träffat än, men jag tror på teorin att sköna människor dras till varandra). 

090911

nej. jag tänker inte skriva om nineeleven. även om det känns angeläget just denna dag. jag menar, undra vad som händer i dag? nu blev det så att jag skrev i alla fall...

...i alla fall. i natt var jag hemma fyra från jobb, för att korv absolut nödvändigast skulle inhandlas och öl förtäras. men jag börjar finna en del tjusning i det där med jobbhäng mitt i natten. trevligt värre. jag måste ta tillfället i akt och berätta om en ny vän och kollega, en liten ettrig arab som vid upphetsning uttrycker sig näst intill obegripligt. det finns så mycket som skall berättas på så kort tid som möjligt. och bäst av allt - han är "the ladies man" utlraraggare, eller tjejtjusare som både bert och sune hade definierat honom som. kvinnor i uniform är det mest attraktiva i denna unga mans ögon. i går fick jag i uppgift att skaffa fram ett nummer till just en sån där uniformerad kvinna, nämligen en metrokonduktör, i utbyte mot en korv. fine deal tänkte jag och sprang efter polskan (som vi efter en lång gissningslek kommit fram till att hon var). jag hann inte. jag hittade på ett nummer. jag fick en korv. i dag vågar jag inte åka till jobbet...

han jobbar och har antagligen ringt.  

080909

detta måste vara den skönaste lillkillen jag någonsin stött på, i verkligheten som på nätet. jag menar, hur gammal kan han vara? 10 på sin höjd. ändå använder han ett relativt akademiskt språk med en omistlig southern accent. detta klipp innehåller en hel del góbitar, bland annat den som gett upphov till namnet på klippet "i want my bacon". det hela börjar med ett minspel utan dess like, där ungen förlöjligar damen genom att snurra fingret runt huvudet. han är heller inte sen med att visa sitt missnöje verbalt, och inte gör han det diskret heller. hans åtskilliga försök att sätta damen på plats är fantastiskt roliga, och hur han sedan i en intervju gestikulerar och använder sig av en ironisk ton är nästan ännu mer fantastiskt roligt. och även ett bevis på en viss intelligens... eller ett resultat av att ha umgåtts för mycket med far sin.


"she's gonna try to catch me,

but she can't run on those little high heels!"

Kärlek.

Modeblogg

Ny inriktning. I dag testade jag något nytt jävla mög till nagelförlängning. Sen köpte jag strumpor också, men det är det väl inte en jävel som bryr sig om.

Italienare

"så du är på uteserveringen med de stora grabbarna i dag?"

det var det första jag fick höra när jag kom till jobbet i veckan, hånleendet gick inte att gå miste om. dum som jag är skrattade jag och förklarade att det skulle nog inte vara några problem. och det blev det inte heller, utan det var något annat än stressen på uteserveringen som fick mig att koka över. det är nämligen inte bara grönsaker och fattiga studenter som säsongar, utan även italienare. De kan inte ett dugg engelska och tror att världen som ligger under deras fötter även är deras att trampa ner på. sättet de högdraget glider gatan fram visar på att de måste arbeta med något servicerelaterat yrke som busschaufförer, eller kanske servitriser dem själva, som lagt sin pension på en weekend i köpenhamn (jag menar, har man så mycket pengar som de verkar vilja att folk ska tro att de har så drar man väl till ibiza och knarkar super slåss). allt detta för att ge igen för all den skit de får stå ut med på hemmaplan.

nåväl. inte för att jag är fördomsfull... jag är bara jävligt observant och finner det tillfredsställande att analysera folk in i minsta detalj. denna typ av italienare bestämde sig i alla fall för att äta en bit mat hos oss på skipperkroen och det kan man ju inte säga nej till (trots att jag från tidigare erfarenheter av just italienare önskade att jag hade makten att skicka dem till ibiza). det var ett sällskap på sex, och självklart placerades de vid mina bord (åter igen var hånleendet framme). jag gav dem menyer och förväntade mig det värsta. och det värsta var precis vad som komma skulle. det tog dem ca tjugo minuter att klämma fram vad de ville ha på något som jag skulle vilja kalla allt annat än engelska. tattig engelska. efter många om och men serverade jag dem vad de hade beställt att dricka. so far so good. sen kom förrätterna, hummersoppa vad det som stod på menyn. och en tallrik musslor. det önskades mer parmesan till soppan, fine tänkte jag och snackade med köket. mer spad till musslorna (vad i helvete, tänkte jag) men fixade fram det ändå. sen var det tabasco som saknades, och citron. jag fann tabasco, serverade dem citron. men då var den helvetesjävlacitronfan skuren på fel sätt. så åt helvete med den och fram med en ny. skär upp din egen jävla citron innan jag skär upp halsen på dig, löd det i mitt huvud. "var så goda" lyckades jag klämma fram och hoppades på att den pulserande blodådran som växt fram på min hals skulle sprängas och dränka dem i mitt HIV-smittade blod. då ville tanten som inte beställt något förrätt ha en i alla fall. så jag skickade iväg en beställning på en ceasarsallad fort som bara fan kan. problemet var att när dem kom hade de andra ätit upp sin, och väntade på sin huvudrätt. detta tyckte hon var förjävligt och förbannade mig och mina framtida barn och barnbarnsbarn bakom ryggen på mig. rätt åt dig, fittalienare. hon vägrade käka, mannen avbeställde sin sole (rödtunga på svenska). när jag inte riktigt hörde vad han sa, på grund av att jag distraherades av hans frenetiska svettningar, upprepade jag "did you want to cancel the fish, sir?" "no fish no fish! calcel sole sole!" idioten hade inte ens fattat vad han beställt. när jag gick där i från för att hämta huvudrätterna visste jag att de skulle skicka tillbaka dem. och det gjorde det. "medium/well medium/well!" gormade dem och jag sa vänligt "ja, fucking medium/well dumbass". ungefär. och skickade tillbaka köttslamsorna för ytterligare en omgång på grillen. 

italienarna skrek på mig, more bread more bread bread jag skrek på kocken kocken skrek på sina anställda som skrek på diskaren som skrek på en servitris som inte sorterat disken ordentligt. jag svär på att servitrisen skrek på sin flickvän när han om hem som skrek åt sin bästa vän som skrek på sin morsa som skrek på italienaren hon knullat med som skrek åt sin fru som fick en dåligt stekt biff av mig. där har vi den. the cirkle of anger. 

...och de bara hånlog. 

Kollektivtrafik

det är ofta man brukar kollektivtrafiken. eller i alla fall jag, som varken har cykel eller ens börjat fundera på ett körkort. i går när jag skulle bege mig mot jobbet var en sådan dag. jag var redan lite sen, för jag som så många andra är en sån som överskattar mina och skånetrafikens förmågor att komma i tid. också kom det fram att jag tydligen, omedvetet, ljugit i föregående inlägg - hösten kan glömmas, sensommaren är onekligen här! varm, svettig och fördjävlig. precis som min bussresa. man var redan lite halvblöt efter språngmarschen från lägenheten, så att stiga in på bussen var som att stiga in i en jävla bastu full av förvrängda ansikten och besvärade bussresenärer. mc donalds servetterna färdades ideligen från fickor till ansikten, folk stånkade och stönade, droppade. och som vanligt satt alla resenärer på det yttersta sätet medan väskan ockuperade det innersta sätet, bara för att vara säker på att ingen INGEN kommer i närheten av en. man kan ju få fågelsjuka och sars, och för att inte tänka på svininfluensan. eller så kanske man blir våldtagen eller mördad, eller kanske bådadera. bussen stannade, på ga torg. fine, tänkte jag. inte så långt kvar. en minut gick, svetten rann. två minuter. tre. svetten forsade ut ur mina öron ögon mun whatever. i 10 jävla minuter stod den där. och dum som man är gick man inte av och sprang resten av vägen. nej, jag satt kvar och tänkte snart så. snart så kanske det åker. men nej. 

jag kom fram till stationen i alla fall. jag kände mig våldtagen. våldtagen av sensommaren och skånetrafiken. ett jävla samspel som bara dem kan åstadkomma. det kändes som ett långt, utdraget samlag. Jag var utmattad, svettig och jävligt lättad att det var över. 

Nya tider.

det känns som i går jag låg i min säng och studerade den svenska sommarens smattrande mot mitt barndomsfönster. nu sitter jag i en lägenhet i malmö, kedjeröker och funderar vart tiden tagit vägen. 

Jag arbetar numera som servitris på Skipperkroen i Köpenhamn, en fin restaurang. alldeles för fin för mig. jag sliter, gäster dricksar. inte för god service, utan av medlidande. skjortan är for stor, menyn näst intill obegriplig. men ändå finner jag någon sorts charm i det hela. det är nya tider, höst, och det känns bra. 

barnkalas

charles darwin och hans survival of the fittest har på skolgården fått en helt ny mening än vad det från början kanske var tänkt, något jag kom att fundera på under dagens barnkalas - vad många fula barn det finns! detta är inget jag bara säger, trots min aningen provokativa karaktär. det finns ju faktiskt så otroligt många fula barn. man skulle kunna tycka att våra små änglar borde räddas från våra referensramar gällande vad som är snyggt och fult. men denna politiskt korrekta inställning grundar sig dock på det felaktiga antagandet att snygghet är en social konstruktion, skapad av just vuxenvärlden. förmågan att kunna särskilja fulhet från snygghet är något barn har med sig från sitt första andetag, ett naturligt beteende helt enkelt. det är därför vi har de fula barnen med fula mössor som gråtandes söker finna sina huvudboningar där de snygga barnen med ett öga för kreativa förvaringsutrymmen har gömt dem. punkt. 

hello gorgeous swedish love princess

hon träffade en snygg kille. en sån där kille som man skulle kunna tänka sig att gå på stan med, kanske hålla i handen, uttryckte hon det som. ett riktigt kap, med andra ord. sen introducerade han sig som "tomas" och amanda blev avtänd. 

Tvåsamhet

det problematiska med tvåsamhet är att den kräver en god kondition, en hyfsad grundfysik. man måste alltid vara på språng, vara alert, redo när ens hjärtas vän behöver det. och för att inte tala om när man själv behöver det. ibland känner jag mig jävligt otränad på den fronten, trots att det enda jag gör såhär efter studenten är att hänga på aktiverum, pumpin' some iron. gnista var aldrig något vi hade den sista tiden, det vet nog både du och jag, även om jag ibland försökte göra vårt kärleksliv till en scen ur en hollywoodfilm. men det var ju inte din grej. idag har jag lagt ner hela den där hollywood-bullshitten och ägnar mig åt mer realistiska, franska produktioner som näst intill alltid sutar i tragik, för att sedan trösta mig med den där oemotståndligt snygga franska skådespelaren som inte kan ett ord engelska. jag föddes i en cocktailklänning och diamanter, jag föddes för att snorta kokain på de största rock-klubbarna världen över. inte för någon vars största lyx är en Statoil-cigarr på nyår. det problematiska med dig och mig är jag. det problematiska med tvåsamget är jag. fuck. 

Louis Garrel - Les Chansons d'amour, av Christophe Honoré 2007

Coffe Break French

också tog man studenten. kastades ut i det okända. det där okända man en gång tyckte var så avlägset och spännande. nu känns det varken spännande eller avlägset. regnet är ett faktum, den svenska sommaren är här. nu är det de svettiga dagarna i spanien som känns avlägsna. de där svettiga dagarna som en gång var nuet. 

paris nalkas. avlägset. men ändå så nära. tiden går ju, vare sig man vill det eller inte. men vad man ska göra av den tid som är kvar vet jag inte. jag hänger på aktiverum och lyssnar på gratis podcasters från iTunes, coffe break french. franska. jag romantiserar paris. tag det inte ifrån mig.

Urval av bilder från tre engångskameror, Costa Brava - 09

Paris, mon amour!

The Dreamers, by Bernardo Bertolucci 2003

Because I'm Perfect.

Perfektion. Det är vad det är. Tackar T för en fin utställning!

En kärlekshistoria 2.

Det finns människor man aldrig blir av med.  I det här fallet känns det bra. 

En kärlekshistoria.

"En kärlekshistoria", by Roy Andersson 1970

ICON.

Iselin/Women. Ph.Mario Sorrenti. Paris Vogue April 07

Så mycket skönhet och ångest. Så mycket tid. Ändå drar man ut på allt till sista stund. Så har det alltid varit - så kommer det nog alltid förbli. Kanske är det det som är skönheten med det hela? Eller kanske ångesten. Jag vet inte.

Stress. 

VIVE LA FRANCE

Rött vin och kedjerökning. I februari börjar en ny era av mitt liv - T.  och jag ska studera franska och njuta av livets goda i Paris! På obestämd tid. För egen del så ska jag gifta mig med en fransman som heter Christophe och går barfota på vår gård i sydöstra Frankrike, iklädd endast linnebyxor. 

Smoke and Veil, Paris (Vogue), 1958

Hat + 5 Roses, Paris (Vogue), 1956

ICON.

"Vicky Cristina Barcelona", by Woody Allen, starring Penelope Cruz.

1.

Första inlägget.