Kollektivtrafik

det är ofta man brukar kollektivtrafiken. eller i alla fall jag, som varken har cykel eller ens börjat fundera på ett körkort. i går när jag skulle bege mig mot jobbet var en sådan dag. jag var redan lite sen, för jag som så många andra är en sån som överskattar mina och skånetrafikens förmågor att komma i tid. också kom det fram att jag tydligen, omedvetet, ljugit i föregående inlägg - hösten kan glömmas, sensommaren är onekligen här! varm, svettig och fördjävlig. precis som min bussresa. man var redan lite halvblöt efter språngmarschen från lägenheten, så att stiga in på bussen var som att stiga in i en jävla bastu full av förvrängda ansikten och besvärade bussresenärer. mc donalds servetterna färdades ideligen från fickor till ansikten, folk stånkade och stönade, droppade. och som vanligt satt alla resenärer på det yttersta sätet medan väskan ockuperade det innersta sätet, bara för att vara säker på att ingen INGEN kommer i närheten av en. man kan ju få fågelsjuka och sars, och för att inte tänka på svininfluensan. eller så kanske man blir våldtagen eller mördad, eller kanske bådadera. bussen stannade, på ga torg. fine, tänkte jag. inte så långt kvar. en minut gick, svetten rann. två minuter. tre. svetten forsade ut ur mina öron ögon mun whatever. i 10 jävla minuter stod den där. och dum som man är gick man inte av och sprang resten av vägen. nej, jag satt kvar och tänkte snart så. snart så kanske det åker. men nej. 

jag kom fram till stationen i alla fall. jag kände mig våldtagen. våldtagen av sensommaren och skånetrafiken. ett jävla samspel som bara dem kan åstadkomma. det kändes som ett långt, utdraget samlag. Jag var utmattad, svettig och jävligt lättad att det var över.