"så du är på uteserveringen med de stora grabbarna i dag?"
det var det första jag fick höra när jag kom till jobbet i veckan, hånleendet gick inte att gå miste om. dum som jag är skrattade jag och förklarade att det skulle nog inte vara några problem. och det blev det inte heller, utan det var något annat än stressen på uteserveringen som fick mig att koka över. det är nämligen inte bara grönsaker och fattiga studenter som säsongar, utan även italienare. De kan inte ett dugg engelska och tror att världen som ligger under deras fötter även är deras att trampa ner på. sättet de högdraget glider gatan fram visar på att de måste arbeta med något servicerelaterat yrke som busschaufförer, eller kanske servitriser dem själva, som lagt sin pension på en weekend i köpenhamn (jag menar, har man så mycket pengar som de verkar vilja att folk ska tro att de har så drar man väl till ibiza och knarkar super slåss). allt detta för att ge igen för all den skit de får stå ut med på hemmaplan.
nåväl. inte för att jag är fördomsfull... jag är bara jävligt observant och finner det tillfredsställande att analysera folk in i minsta detalj. denna typ av italienare bestämde sig i alla fall för att äta en bit mat hos oss på skipperkroen och det kan man ju inte säga nej till (trots att jag från tidigare erfarenheter av just italienare önskade att jag hade makten att skicka dem till ibiza). det var ett sällskap på sex, och självklart placerades de vid mina bord (åter igen var hånleendet framme). jag gav dem menyer och förväntade mig det värsta. och det värsta var precis vad som komma skulle. det tog dem ca tjugo minuter att klämma fram vad de ville ha på något som jag skulle vilja kalla allt annat än engelska. tattig engelska. efter många om och men serverade jag dem vad de hade beställt att dricka. so far so good. sen kom förrätterna, hummersoppa vad det som stod på menyn. och en tallrik musslor. det önskades mer parmesan till soppan, fine tänkte jag och snackade med köket. mer spad till musslorna (vad i helvete, tänkte jag) men fixade fram det ändå. sen var det tabasco som saknades, och citron. jag fann tabasco, serverade dem citron. men då var den helvetesjävlacitronfan skuren på fel sätt. så åt helvete med den och fram med en ny. skär upp din egen jävla citron innan jag skär upp halsen på dig, löd det i mitt huvud. "var så goda" lyckades jag klämma fram och hoppades på att den pulserande blodådran som växt fram på min hals skulle sprängas och dränka dem i mitt HIV-smittade blod. då ville tanten som inte beställt något förrätt ha en i alla fall. så jag skickade iväg en beställning på en ceasarsallad fort som bara fan kan. problemet var att när dem kom hade de andra ätit upp sin, och väntade på sin huvudrätt. detta tyckte hon var förjävligt och förbannade mig och mina framtida barn och barnbarnsbarn bakom ryggen på mig. rätt åt dig, fittalienare. hon vägrade käka, mannen avbeställde sin sole (rödtunga på svenska). när jag inte riktigt hörde vad han sa, på grund av att jag distraherades av hans frenetiska svettningar, upprepade jag "did you want to cancel the fish, sir?" "no fish no fish! calcel sole sole!" idioten hade inte ens fattat vad han beställt. när jag gick där i från för att hämta huvudrätterna visste jag att de skulle skicka tillbaka dem. och det gjorde det. "medium/well medium/well!" gormade dem och jag sa vänligt "ja, fucking medium/well dumbass". ungefär. och skickade tillbaka köttslamsorna för ytterligare en omgång på grillen.
italienarna skrek på mig, more bread more bread bread jag skrek på kocken kocken skrek på sina anställda som skrek på diskaren som skrek på en servitris som inte sorterat disken ordentligt. jag svär på att servitrisen skrek på sin flickvän när han om hem som skrek åt sin bästa vän som skrek på sin morsa som skrek på italienaren hon knullat med som skrek åt sin fru som fick en dåligt stekt biff av mig. där har vi den. the cirkle of anger.
...och de bara hånlog.