torsdagen jag i det förra inlägget beskrev slutade tydligen på truskel. när jag och min norska väninna är ute och röjer så brukar det sluta så.. (vi må friske opp stemplene våre snart!) jag hade trillar ut i rökrutan med de högklackade skorna på huvet och klänningen inne i badrummet - och ciggen i högsta hugg. jag tar tag i första bästa rökare jag ser och utbrister: avez-vous un briquet? en mening som jag vid det laget inte anade skulle ta mig vidare på nya äventyr. killen kollade förvånat på mig och svarade bien sûr, självklart.. vi började prata och kom fram till att han urspungligen var isreal och kom från eilat, staden där min mammas syster och hennes familj bor. vi började genast diskutera uteliv och en bar vid namn babugi som jag frekvent besökte när jag var där för något år sedan. och utan att veta ordet av så sitter vi och pratar om bartendern där som jag.. hm.. vad ska man säga.. knullade med? de känner tydligen varandra och tack och lov att jag var full för annars hade jag skjutit mig själv. nu ska jag bara ta och radera lite vänner från facebook..
jag gav i alla fall killen mitt nummer. eller, jag måste ha gjort det för i söndags fick jag ett samtal från ett okänt nummer. jag och tobias satt i soffan och förbannade oss själva och vår bakfylla när min telefon ringde. en röst jag inte kände igen sa daaarling, emelie, come drink champagne with me! killen bakom rösten hade tydligen nyss varit på ett fashion week-event och satt i en taxi för att häma mig. hämta oss, bestämde jag. spänd som ett litet barn på julafton väntade vi på att taxin skulle anlända och ta oss vidare ut i natten. väl inne i bilen så kände jag överhuvudtaget inte igen killen i kostym och ray ban-solglasögon, men jag spelade med sa bonsoir daaaarling och gav honom den klassiska cheek-to-cheek-pussen. det var först när han började tala om israel som minnena började komma tillbaka...
han tog oss till restaurant georges uppe på centre pompidou, en takvåning med utsikt över hela paris. VIP-avdelningen, såklart. är man fashion så är man. inte vi då (han gav mig en ynka timme att duscha av mig bakfyllan och vakna till liv), men han ansåg ju sig tydligen vara det. jag har aldrig känt mig så utstirrad och snead i hela mitt liv, som om ens sällskap definierade en på något sätt. kvällen slutade med champagne och branschfolk, främst modejournalister, på La Fidélité i 10e arr. lite för bra för att vara sant (och det var det också när åtskilliga hångelförsök påbörjades och jag tröttnat på herr jag-är-så-famous). you have to kiss me! you'll make me look bad! people know who i am! jag vet inte vem fan du är och jag skiter i vilket. jag hånglar inte upp ett 37årigt miffo, jag för övrigt trodde var stenbög, bara för att komma in på ett fashion week event. (HA! det trodde ni inte om mig, va?)
vi fick en inbjudan i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar